Jag må vara jävligt neggo när jag säger det här, men en 8-bitarsremake av Pink Floyds Dark Side of The Moon kan vara det mest pretentiösa spelrelaterade skit jag någonsin stött på.
Om du till en början tyckte om det här får du kanske fråga dig själv om du verkligen mår bra av att svälja all sorts skit bara för att det antingen är gjort i 8-bitar eller har den minsta spelrelaterade kopplingen? Gillar du det fortfarande så ber jag sätta igång skivan Moon8 från spår ett, skriva ner din adress bland kommentarerna nedan medan jag ringer psykvården.
Den absolut största trenden i spelvärlden just nu är att blanda ett flertal sedan länge fungerande, separata spelkoncept till något nytt. SpaceGrub är på ett just ett sådant spel där man likt Canabalt eller Robot Unicorn Attack slitit ur de sidscrollande partierna från Battletoads eller Super Mario Bros, vispat ihop och gräddat några timmar med 225*C i ugnen några timmar.
Eftersom du (likt kaninen i Alice i underlandet) har så bråttom hem blir dina största fiender i SpaceGrub den oändliga avgrunden eller stora lådor folk olyckligt nog ställt i din väg. Som tur är går dessa lådor sönder om dina reflexer är snabba nog att avlossa några skott med din laserpicka eller helt enkelt hoppa över dem.
Här kommer ännu en godbit från indiespelsdjungeln (även kallat internet) och den här gången är det för ovanlighetens inte ett plattformsspel. Infectonator: World Dominator är ett spel som du definitivt inte ska kolla in om du har någon form av tidsfrist, men något jag verkligen rekommenderar om du är ute efter något nytt att slänga iväg en timma på. I Infectonator trär du rollen som en galen terrorist med ovanligt destruktiva motiv. Genom ett fågelperspektiv skall du med så få klick som möjligt totalt ödelägga städer genom att sprida ett virus som förvandlar människor till zombies. Beroende på storleken av städerna och var de är belägna i världen hittar du olika typer av invånare. Ryssland innehåller t.ex. mer poliser och militärer än Frankrike som kryllar av artister i basker t.ex.
Genom att strategiskt tima spridningen av ditt virus, gäller det att på ett så effektivt sätt som möjligt ödelägga städerna genom att sprida viruset när flest invånare är inom räckhåll. De smittade zombies du nu skapat kan i sin tur börja jaga de återstående invånarna samtidigt som de själva blir jagade av poliser, militärer eller kostymnissar med pistoler och gevär.
Invånarna har dessutom olika attribut i form av HP eller ATTACK-poäng som gör det svårare för zombies att smitta dem, men överförs sedan när de återuppstår som zombies. Beroende på svårighetsgraden att smitta de friska människorna ökar även pengabelöningen de lämnar efter sig på marken. Så samtidigt som du oroar dig över virusets spridning i staden skall du även se till att håva in de pengar invånarna lämnar efter sig när de smittats genom att hovra över mynten med muspekaren.
Pengarna används sedan för att uppgradera ditt virus bi-effekter eller effektiviteten i ditt pengasamlande, vilket är den spelmekanik som får dig att helt plötsligt upptäcka att du suttit med spelet i över en timma. När du väl erövrat städerna i en världsdel (eller land) går du vidare till världskartan för att välja var du ska sprida ditt virus vidare.
Eftersom spelet inte har några konsekvenser för dina misslyckanden så är det dessvärre ingen större utmaning om du har tid att sätta tänderna i det. Använder du bara den gamla RPG-metoden att grinda igenom samma stad om och om igen i början hinner du samla ihop tillräckligt mycket pengar för att inte behöva bry dig om det roligaste jag anser spelet har att erbjuda, de strategiska klicken. För dina zombies blir på så vis alldeles för starka för att du ens ska behöva bry dig och det enda som får dig att fortsätta spela är att maniskt samla in pengaregnet. Hade utvecklarna implementerat konsekvenser för ens misslyckande och begränsat ens möjligheter att uppgradera viruset hade spelet fått en större behållning. Men städerna är slumpmässigt genererade och det hade krävts begränsningar på vilken typ av invånare som spawnar i städerna. Bli inte förvånad om du plötsligt ser att staden bara har en enda invånare att smitta mot en hord av poliser.
För ett par dagar sedan var jag fullt upptagen med att beskriva tyska innovationer hos Crytek släppte svenska Bitsquid ut en trailer för deras kommande DirectX 11 demonstration. Här visar de upp deras kommande spelmotor som de i samarbete med artister från Fatshark skapat denna stenjätte som beskrivs som en blandning mellan en viss World of Warcraft mob och en koloss från Shadow of the Colossus.
Demot finns än så länge bara att få tag på om du tillhör pressen, men kommer inom kort att släppas för allmänheten.
24 Mar 2010 - Skriven av Rikard Gynnerstedt - Kategori Spel, Video - Taggad gamers, japan
Japan har länge varit ett sorts Mecha för gamers tack vare dess skickliga spelmakare. Under halva 80- och fram till början på 2000-talet var japanska spel alltid i framkant och det här har som ni säkert redan vet, fått flera intresserade för andra japanska kulturer.
Men tiderna har nu ändrats, japanska utvecklare verkar ha fastnat i ett ingrott spår som verkar vara läskigt att bryta sig ur. Vi ser uppföljare efter uppföljare från spelserier som nära på religiöst klamrar fast vid konventioner västerländska speltillverkare utvecklat vidare sedan länge.
Jag kunde själv ställa mig i ledet bland de frälsta en gång i tiden, men har insett mer och mer under åren som gått att landet har sina mörka fläckar. Att folk likt konsolfanboys förmodligen bara blundar för det och sväljer allt landet erbjuder bara för att det är ”kawaii” gror i mig. Vi snackar om ett land som fiskar ut världens hav på tonfisk, du hittar skyltar med ”no foreigners allowed withouth japanese escort” på restaurang och butiksdörrar och vi ska inte ens gå in på de mer sexuella tendenserna.
Tidigare under veckan skrev Sveriges bästa spelblogg, blog ‘em up en artikel om Segas fullkomliga misslyckande att lansera spelserien Yakuza 2 till den västerländska publiken. I en av länkarna hittade jag en liten kommentar till nyheten som jag inte kunde motstå måla upp en bild om hur just en sånhär ”otaku” skrivit inlägget.
Söt kommentar från “Everyone likes me, even the Danish” till kotakus artikel:
“This gets closer to SNES 16-bit. All the vibrant colors were impossible to be made on a NES.
And this reminds me too much of Habbo Hotel (don’t google it if you don’t know it!), and that is a retarded “game”.
I said: Don’t google it! Just believe me on my word.”
Bara genom att läsa det där haglar fördomarna inom mig och jag ser framför mig en liten 19årig kille med hela rummet fyllt av mangaböcker och dockor.
Killen verkligen avgudar allt som har med Japan att göra. Om han fick som han ville hade de visat anime och japanska tävlingsprogram på tv konstant och man kunde handla anime-brandat mjölk till bullarna mamma bakar.
Spel är enligt honom för enkla nuförtiden och han önskar att alla spel hade random encounters, 3D-grafik i spel är en uppblåst fluga som aldrig dött ut (men för eller senare inser även den stora massan det här också) och han förnekar tiden efter att SEGA ändrade ögonfärgen på Sonic.
.png)
