En kille (förmodligen vid namn Freddie eller Fredric) har med hjälp av sina polare har skapat ett antal riktigt häftiga amatörklipp med effekter som enligt mig håller ritktigt hög klass! Antar att de måste plugga till eller jobbar med specialeffekter för det ser inte ut att vara ihopknåpade på en fikarast (som de flesta vloggar och sketcher ser ut att vara på youtube).
Som precis alla nördiga kattägare så får även hans kisse lite uppmärksamhet på nätet, kan få vilken dålig dag som helst att kännas lite bättre.
Scott Pilgrim är en slacker, hjärtekrossare och gamer med superkrafter i Bryan Lee O’Malleys serietidningar; Scott Pilgrim vs. The World. Serien berättar med extrem popkulturell träffsäkerhet en historia om en killes relationsproblem som hämtade från vilken tonårsdrama som helst, men i ett universum som drar inspiration från både tv-spel och manga/anime.
För vem vill inte att sparpunkter uppenbarar sig ur tomma intet innan en viktig arbetsintervju eller ett friande till sin flickvän? Jag hade heller inte tackat nej till att kunna kasta eldbollar på mina värsta fiender, eller imponera på flickvännen genom att flyga till månen bara med hjälp av sina vegankrafter och skapa kratrar till minne av henne?
Den sjätte och sista volymen finns nu ute i affärer, precis i tid till att den oerhört efterlängtade filmen (baserad på tidningarna och regisserad av Edgar Wright som tidigare gjort Shaun of The Dead och Hot Fuzz bl.a.) lanseras på bio i USA (Sverige får dessvärre snällt vänta tills den 23:e september).
Förhoppningsvis släpper Ubisoft PSN och XBLA titeln med samma namn nästa vecka, så vi europeiska fans inte behöver tugga sönder naglarna helt under den långa orättvisa väntan. Grafiken bakom spelet står Paul Robertson för, mannen som tidigare gjort sitt namn kännt på nätet för sina pixelart-mockups på fiktiva tv-spel med en grafik som skulle få grabbarna på SNK att arrangera spontant bukkakekalas.
Musiken står bandet Anamanaguchi för, som genom spelningar på mässor som PAX bl.a. gjort sitt namnt kännt på andra sidan atlanten för att spela en fantastisk blandning mellan rock och bitpop. Precis som serietidningen blir det hela en fullkomlig popkulturell fullträff som jag bara inte kan vänta med att sätta tänderna i! Tills dess delar jag med mig av Pauls mästerverk som finns att hitta på youtube och fortsätter att läsa vidare i tidningarna:
24 Mar 2010 - Skriven av Rikard Gynnerstedt - Kategori Spel, Video - Taggad gamers, japan
Japan har länge varit ett sorts Mecha för gamers tack vare dess skickliga spelmakare. Under halva 80- och fram till början på 2000-talet var japanska spel alltid i framkant och det här har som ni säkert redan vet, fått flera intresserade för andra japanska kulturer.
Men tiderna har nu ändrats, japanska utvecklare verkar ha fastnat i ett ingrott spår som verkar vara läskigt att bryta sig ur. Vi ser uppföljare efter uppföljare från spelserier som nära på religiöst klamrar fast vid konventioner västerländska speltillverkare utvecklat vidare sedan länge.
Jag kunde själv ställa mig i ledet bland de frälsta en gång i tiden, men har insett mer och mer under åren som gått att landet har sina mörka fläckar. Att folk likt konsolfanboys förmodligen bara blundar för det och sväljer allt landet erbjuder bara för att det är ”kawaii” gror i mig. Vi snackar om ett land som fiskar ut världens hav på tonfisk, du hittar skyltar med ”no foreigners allowed withouth japanese escort” på restaurang och butiksdörrar och vi ska inte ens gå in på de mer sexuella tendenserna.
Tidigare under veckan skrev Sveriges bästa spelblogg, blog ‘em up en artikel om Segas fullkomliga misslyckande att lansera spelserien Yakuza 2 till den västerländska publiken. I en av länkarna hittade jag en liten kommentar till nyheten som jag inte kunde motstå måla upp en bild om hur just en sånhär ”otaku” skrivit inlägget.
Söt kommentar från “Everyone likes me, even the Danish” till kotakus artikel:
“This gets closer to SNES 16-bit. All the vibrant colors were impossible to be made on a NES.
And this reminds me too much of Habbo Hotel (don’t google it if you don’t know it!), and that is a retarded “game”.
I said: Don’t google it! Just believe me on my word.”
Bara genom att läsa det där haglar fördomarna inom mig och jag ser framför mig en liten 19årig kille med hela rummet fyllt av mangaböcker och dockor.
Killen verkligen avgudar allt som har med Japan att göra. Om han fick som han ville hade de visat anime och japanska tävlingsprogram på tv konstant och man kunde handla anime-brandat mjölk till bullarna mamma bakar.
Spel är enligt honom för enkla nuförtiden och han önskar att alla spel hade random encounters, 3D-grafik i spel är en uppblåst fluga som aldrig dött ut (men för eller senare inser även den stora massan det här också) och han förnekar tiden efter att SEGA ändrade ögonfärgen på Sonic.
För den som har en normal dygnsrytm och sov under prisceremonin kan ta del av den nu genom Gamespots flashspelare. Uncharted 2 vann oförskämt mycket nomineringar och priser enligt mig, hade hellre sett Tim Schafer för bästa manus t.ex. Mannen verkar aldrig få en break. Hans reaktioner under ceremonin går att hitta på hans twitter. Och vad gjorde Demons Souls och Uncharted 2 i ”Most Innovative”-kategorin?
Nytt för i år var en Social Gaming-kategori där spel likt Restaurant City och Farmville nominerades.
.png)
